Jag antar att det beror på att man i allmänhet tror att uran är radioaktivt. Det är det förvisso men med en halveringstid på nästan 4,5 miljarder år! Detta gör att den upparbetade produkt som levereras från gruvan inte är mer radioaktiv än vanlig granit. Vid gruvdriften är det snarare uranets tungmetallegenskaper och de malmrester som blir över som utgör faran. Dessa kan man återföra till berggrunden och gjuta in i cement utan större problem. Eftersom det är samma material som fanns innan brytningen minus uranet är det inte farligare än det var.

En helt annan fråga är naturligtvis ingreppet i naturen. Detta är exakt samma problem som vid annan brytning. Dagbrott ger sår i naturen. I Billingen har det bildats en sjö sedan man slutade bryta uran där på 60-talet. Underjordsgruvor ger mindre sår men större problem med ventilation.

Så är det. Jag anser att det vore hyckleri att inte bryta uran i Sverige om fyndigheterna gör det ekonomiskt möjligt. Idag måste halten uran vara högre än 0,1 % för att det ska vara ekonomiskt försvarbart att bryta. Detta kan ändras i framtiden. I Sverige har än så länge inga fyndigheter med högre uranhalt än 0,3% hittats.