Vad händer i Ragunda?
Ragunda är en av Sveriges mest naturresursrika kommuner. Här produceras närmare en tiondel av landets vattenkraft i de nio kraftverken i Indalsälven.
Problemet är att Ragunda inte får del av de rikedomar som det strömmande vattnet producerar i kommunen. De värden som genereras hamnar på andra håll, i kraftbolagens kassor och i statskassan. Detta är ett absurt exempel på att vi fortfarande har ett kolonialt synsätt på råvaror och naturresurser. Skulle Ragunda hört till Norge, som kommunen en gång för länge sedan gjorde, skulle man inte behövt ha landets högsta skattetryck och ändå kämpa med nedskärningar och besparingar. Med ett norskt system för återföring av vattenkraftsmedel skulle Ragunda ha varit en ekonomiskt mycket stark kommun.
När krubban är tom bits hästarna, brukar man säga. I Ragunda är krubban tom och det socialdemokratiska kommunalrådet Elisabeth Yngström har klantat till läget ännu mer genom sitt egenmäktiga sätt att leda kommunen på. Dels har hon avskedat såväl kommundirektören som ekonomichefen utan att diskutera med övriga ansvariga, dels har hon i media börjat tala om att Ragunda borde styckas upp mellan grannkommunerna. Att ett kommunalråd agerar på ett sådant sätt är både uppseendeväckande och oansvarigt.
Mot den bakgrunden är det begripligt att Centerpartiet har sagt upp samarbetet med Socialdemokraterna. De båda partierna har gemensamt styrt kommunen de senaste åren. Det är naturligtvis svårt att ta ansvar för de svåra beslut som ledningen för Ragunda måste ta om kommunstyrelsens ordförande agerar på egen hand. Vad man nu kan hoppas på är att Ragundapolitikerna inser lägets allvar och lyckas bilda en majoritet med kraft att leda kommunen mot ljusare tider.
Samtidigt bör vi hjälpas åt med opinionsbildningen för att vi äntligen ska få ett system med återföring av vattenkraftsmedel till de kommuner och län som släppt ifrån sina forsar till storsamhällets elproduktion. Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV) gör en mycket viktig insats i detta arbete. Staten tar i år in 2,9 miljarder kronor enbart i fastighetsskatt på vattenkraftsanläggningar. Minst hälften av denna summa bör få stanna i de kommuner och bygder där vattenkraftsproduktionen sker som utvecklingskapital.