Bengt skrev: “Det är ändå ovanligt att man sysslar med något som man anser är livsfarligt och fördömligt tror jag.”

Har du körkort Bengt? Kör du bil dagligen? I Sverige dör årligen drygt 400 personer i trafiken, trots att alla bilförare avkrävs en dyr körkortsutbildning, vi har grundskoleutbildning i trafikvett, politiska nollvisioner, säkrare bilar, och försök att bygga bort farliga korsningar mm.
Alla vet vi att bilkörning kan vara förenat med livsfara, ändå är det en risk dom flesta av oss är villiga att ta (eller känner oss tvungna till om vi bor i glesbygd och vill kunna komma till jobbet). Dom flesta kan nog logiskt gå med på att det även är fördömligt (ur miljösynpunkt) om den sträcka man dagligen färdas lika gärna kunde utföras med cykel eller kollektivtrafik. Trots det väljer många att ta bilen av bekvämlighetsskäl (ibland inlindat i en massa ursäkter).
Men vi lever med denna fara dagligen och tycks acceptera risken utan massiva protestaktioner om att vi stannar hemma tills politikerna stoppar all dödlig trafik. Varför? Troligtvis för att vi har konfronterats med den dagligen sedan barnsben och kan relatera till den, samt att vi har en känsla av kontroll när vi kör själva. Sen har vi oftast inga problem att ge bort kontrollen när vi väl sitter på en buss eller tåg, vi litar på buss/lokförarens kompetens och vi kan relatera till riskerna. Flygrädsla är däremot fortfarande relativt vanligt, trots att olycksrisken är lägre än för markbunden trafik, trots att piloterna har en gedigen utbildning, och trots att flygtrafiken omges av en rigorös säkerhetsapparat för att minimera antalet olyckor. Varför är då flygrädsla så vanligt? Därför att man är uppe i luften, vilket strider mot sunt förnuft från barnsben (hur häftigt man än kan tycka att det är) och att de få olyckor som sker ofta blir mer spektakulära eftersom många personer omkommer på samma gång. Och trots att man litar på piloten kompetens så känns det lite mer läskigt att lämna över kontrollen än när man åker buss eller tåg.

Kärnfysik är tyvärr inte heller lika lättförståeligt som bilar (hm, jag måste erkänna att jag inte begrep mycket när jag senast öppnade motorhuven på en hyrbil, man kan ju inte göra ett skvatt själv längre!) och inte lika lätttillgängligt för allmänheten, och det stigma som finns över orden “strålning” och “kärn-” lär vi väl tyvärr få dras med länge än. När jag berättar för någon att jag är kärnfysiker får jag oftast reaktionen att det måste vara jättefarligt, för det hörs ju på ordet. Om jag sedan sitter mesta tiden på ett kontor framför en dator och analyserar mätdata som kanske hjälper oss att förstå hur en supernova fungerar spelar ingen roll, kärnfysiker sysslar med livsfarliga saker, punkt slut.

Då jag påbörjade mina studier ansåg jag kärnkraften vara livsfarlig och fördömlig, nu anser jag den vara farlig om den, och annan kärnteknisk verksamhet, hanteras av människor utan relevant kunskap. Fördömlig nej. Det finns kanske trevligare alternativ, men i stor skala har alla alternativ sina egna problem att hantera, och den gamla refrängen “sol, vind och vatten” har tyvärr en bra bit kvar innan den uppfyller våra energibehov. Intressant teknisk utveckling sker på samtliga energislag (inklusive koleldning med CO2-lagring), men det är svårt att få ihop matematiken om vi utesluter kärnkraften.

Så i jämförelse med andra energislag är kärnkraften inte mer problematiskt, och den kräver kompetenta människor för att driva den så säkert och problemfritt som möjligt. Till detta krävs en mängd extra säkerhetsmekanismer och kritisk granskning av verksamheten på en nivå som få av övriga energislag “drabbas” av, eftersom den innehåller en del spektakulära element (kärnkraften är energislagens flygtrafik, för att göra en dålig liknelse). Men som Johan och Michael redovisar gång på gång så går det att uppfylla alla krav. Mänskliga faktorn må alltid finnas kvar i någon form, men det gäller övriga energislag med. Så om frågan gäller vilket energislag som riskerar flest människoliv så spelar det ingen roll om dödsfallen orsakas av radioaktiv strålning, nedfallande vindkraftsrotorer, bristanden vattendammar eller förorenad luft i biobränslen, det är den totala risken (i en komplett säkerhetsanalys) per energislag som är avgörande och då ligger kärnkraften bra till.

För mig var det svårt att ta steget och göra mig kvitt alla vanföreställningar som jag hade kring strålning och kärnkraft. Kärnvapen, Harrisburg och Tjernobyl var förstås skräckscenarierna, men filmer som “Kinasyndromet”, böcker som “På stranden” av Neville Shute och en hel del rolig men felaktig science fiction spädde på mina vanföreställningar om vad radioaktiv strålning är och riskerna med kärnkraft (videon till Ultravox låt “Dancing with tears in my eyes” gjorde nog också en del skada). Det krävdes en väldigt lång diskussion med lärarna i en strålskyddskurs för att bli av med de sista hjärnspökena, jag är dem evigt tacksamma för att de var så tålmodiga med mina många nonsensfrågor.

Jag märker att många människor idag har liknande uppfattning som jag har haft. Det är svårt att förklara strålning och kärnkraftsäkerhet på ett lättfattligt sätt, men det är något som jag och andra bör fortsätta försöka göra (Johan Simu och Michael Karnerfors m.fl. har gjort stora insatser på sina och andras bloggar). Människor ska kunna göra sina bedömningar för eller mot kärnkraft baserat på fakta, inte på vanföreställningar.

Greenpeace och andra ideella organisationer kan fylla viktiga funktioner som externa granskare och vakthundar/whistle blowers, oavsett om det gäller valfångst, genmodifierade växter eller kärnkraft. Men så länge Greenpeace har länkar som den här på sina websidor så diskvalificerar jag och andra dem som en seriös part i diskussionen:
http://www.greenpeace.org/sweden/kampanjer/karnkraft/olyckor-incidenter/spot-the-difference
Greenpeace bidrar till skräckpropagande och att sprida vanföreställningar, och jag förlorar respekten för dem. De har bestämt sig för att kärnkraft är farligt oavsett vad för fakta som presenteras och de går aktivt ut med felaktig information som är lätt att tro på om man inte är tillräckligt påläst i ämnet.

Lika beklämd blir jag av att gång på gång se att bloggdebatterna ofta slutar med att Johan och Michaels argument, faktalänkar och motfrågor besvaras med kommentarer som “må var och en bli salig på sin tro” eller “med siffror kan man visa vad som helst”. Håkan, du använder liknande argument i denna debatt, och Bengt är rädd för blind sekterism om man engagerar sig i något väldigt mycket (vad är det för fel i att försöka bli bra på det man jobbar med eller tycker om att göra?). Bengt hävdar i alla fall att han lärt sig en massa av denna debatt. Det betyder inte att jag eller någon annan kräver att han ska ändra sin ståndpunkt, kanske kan han modifiera den något baserat på den nya information han tagit till sig (den kan även stärka hans kärnkraftmotstånd).

Men Håkan, du tycks i denna debatt vara nöjd med att imponeras av vad Hannes Alfvén sa för 35 år sen. Du ger väldigt få andra argument för varför vi inte kan lita på kärnkraften, och ingenting tyder på att du tagit till dig någon ny information sedan 1973, förutom Harrisburg och Tjernobyl. Nu hårddrar jag, och det finns risk för att jag förolämpar dig, vilket inte är min mening (jag ber om ursäkt i så fall). Men det är det intryck jag får av debatten i detta blogginlägg och på många andra ställen, motståndarna anklagar kärnkraftförespråkarna för sekterism eller religös övertro men kan inte själva backa upp sin ståndpunkt med annat än en känsla. Frågor som exempelvis den om varför man kan acceptera den “farliga” vattenkraften men inte kärnkraften när den förra bevisligen skördat massor med dödsoffer får stå obesvarade. Jag ser av tidigare inlägg på din blogg att du varit aktivt engagerad i energifrågor i riksdagen och nu kandiderar till EU-parlamentet. En politiker kan ju tyvärr inte vara fullt påläst på allt, och jag vill inte ha en riksdag bestående enbart av högutbildade experter, politiker måste tyvärr gå på någon slags känsla emellanåt. Men hur utformas den känslan, vad för experter har du lyssnat till under din tid som aktiv politiker i energifrågor? Har du haft filtret från 1973 påslaget hela tiden eller har du öppnat dig för nya fakta? Sitter du med samma plutoniumskräck som jag hade vid 15 års ålder, eller har du tagit till dig information om hur strålning, kärnkraft och bränslecykeln fungerar?

Jag hoppas i alla fall att du efter denna debatt tagit till dig tillräckligt från Michael och Johan för att i fortsättningen inte nämna Tjernobylolyckan och svensk kärnkraft i samma mening igen. Harrisburg får du gärna nämna, som Johan beskrivit är det ett exempel på det värsta som hade kunnat hända när allt går fel. Kanske hade vi hamnat någonstans däråt om Forsmarksincidenten gått lite längre. Det hade varit skandalöst, dyrt, pinsamt och beklagligt, samt värt några nya monologer av Tage Danielsson. Dock inga dödsfall. Så fortsätt kritisera kärnkraft på de ställen där den så förtjänar. Om du lyckas lämna Johan och Michael svarslösa så lovar jag att du ger dem en del att tänka på, och de kanske får omvärdera sina ståndpunkter baserat på nya fakta. Men jag finner det osannolikt…

———-
Bengt, du borde sätta dig ner och prata med lite människor som jobbar med kärnkraft, då inser du nog fort att den attityden inte existerar hos många. Grejen är bara den att det är enorm skillnad mellan verkligheten och de baksidor greenpeace med flera målar upp, som är föga mer än deras egna fantasier. Men som sagt, även de som sysslar med strålningsrelaterade saker helt utanför kärnkraftsindustrin tycker kärnkraft är en exceptionellt säker och ren energikälla. De har varken ekonomiska, yrkesmässiga eller känslomässiga anledningar att stödja kärnkraft, de stödjer den eftersom det inte finns några seriösa vetenskapliga skäl att vara mot kärnkraft. Pebble bed reaktorer är definitivt något som kommer börja byggas i stor skala inom en snar framtid. I kina har man redan börjat göra iordning konstruktionsplatsen för de två första HTR-PM som är 250MWt pebble bed reaktorer. I sydafrika är man redo att börja bygga sin version av pebble bed reaktorn, PBMR man väntar bara på tummen upp från deras version av SKI. Det jag sysslar med nu som doktorand är att undersöka en toriumbaserade bränslecykel i HTR-PM istället för traditionella uran bränslecykeln. KBS-3 är en metod som kan användas överallt där man har liknande berggrund som sverige(dvs granit). Finlands avfallsförvaring är en kopia av KBS-3. I princip vilket land som helst kan använda sig av metoden. De flesta länder som planerar slutförvaring väljer mellan metoder som antingen är snarlik KBS-3 eller slutförvaring i saltlager som demonstrerats i USA med WIPP. Det är inte heller någon brådska att begrava avfallet, volymerna är så små och lätthanterliga att man enkelt kan förvara det i mellanlagringsanläggningar under obegränsad tid. O3 har stött på en massa problem, men det säger inte mycket om industrin som stort. De ABWR reaktorer som byggts i japan nyligt har inte stött på några problem eller överskridit budget, det är inga problem med de nya reaktorer som nyligen konstruerats eller är under konstruktion i kina. Det är inte heller något fundamentalt fel med EPR designen som byggs i Finland och Flammanville, det är inte ovanligt att stöta på problem första gången man bygger en ny design. Man planerar att bygga EPR reaktorer i Storbritanien och USA, Kina har beställt två till Guangdong. Problemen i Finland har alltså inte fått elbolagen att backa från att beställa EPR. Men även om EPR vore ett misslyckande så kan man inte döma hela kärnkraftsindustrin på basis av en design nå mer än man kan döma hela bilindustrin pga Trabanten. Överhuvudtaget så planerar Kina ensam att bygga åtminstone hundra nya reaktorer, Indiens planer är inte långt efter. Vi i väst kanske rullar tummar, men asien gör det definitivt inte. Det kanske vore intressant också att påpeka att många inbitna kärnkraftsmotståndare på sistone har vänt om helt och nu stödjer kärnkraft. Två slående exempel är Mark Lynas och George Monbiot, [ http://www.thenational.ae/article/20081121/FOREIGN/744197118/1050/rss ]http://www.thenational.ae/article/20081121/FOREIGN/744197118/1050/rss Detta citat från Lynas är intressant “”It has been an article of faith for many, many years,” said Mr Lynas, who has written several books and articles on climate change. “If you were a Green you opposed nuclear power. Simple. It was as hard for me to say this as it was for a person to come out and say they were gay in the Eighties. But I had no choice.”" Förutom de två finns andra stora namn som James Lovelock, Hugh Montefiore(grundare av friends of the earth i storbritanien), Patrick Moore(en av greenpeaces grundare), James Hansen(chef får NASA’s klimatforskning), Steward Brand(whole earth catalogue) osv. Väldigt många ledande miljövänner har på sistone tagit en andra titt på kärnkraft och gillar vad de ser.

Johan, ”du stämplar alla kompetenta som blinda”  Nej, det gör jag inte, men det finns en risk att de som är engagerade i något inte ser baksidan av det de gör. Att erkänna det skulle många gånger innebära att de måste ompröva sitt val av liv och yrke.
Pebble-bed reaktorn finns ännu bara på försöksstadiet enligt Wikipedia.
Tror du att pebble-bed reaktorer kommer längre än försöksstadiet? Det vi har nu är de gamla 70 tals relikerna. Jag tror inte att det blir någon mer utbyggnad av kärnkraft. Om det skulle vara så att KBS3 är säkert, så återstår ändå allt avfall ute i övriga världen. Ska vi ta hand om det också?
Kärnkraftsbygget i Finland tror jag avskräcker från fler byggen. Bygget av den nya reaktorn Olkiluoto3 verkar ta ett steg fram och två steg bakåt.
Lantzelot, du har rätt, ibland skriver jag för att provocera en reaktion. Det är ändå ovanligt att man sysslar med något som man anser är livsfarligt och fördömligt tror jag. Men om man gör det för att lära sig mer om faran, och sätt att kontrollera den, då kan det vara förståeligt.
Man kan låta Greenpeace sköta granskningen, också. De är alltid bra att människor med olika erfarenheter och synpunkter möts. Jag tycker den här debatten här har varit bra och jag har lärt mig mer än jag kunde förut.”

“Ja, det är därför att de som har insett farorna med kärnteknik, sysslar med någonting vettigare.”

och

“Med kärnteknik menade jag, de som jobbar med kärnkraft och kärnvapen, inte inom sjukvård och liknande.
Det är ett generellt problem inom alla yrken, tekniker, religioner, institutioner och politiska partier, att de som är mest engagerade kan vara de som sist ser det ohållbara i det de gör. De som är tveksamma eller ser bristerna väljer att göra något annat.”

Personligen intresserade jag mig för kärnfysik för att jag växte upp under 80-talets terrorbalans där Reagan skämtade om att han just tryckt på knappen, kärnvapenkrig kändes väldigt nära och gav mig många sömnlösa nätter. Harrisburg och Tjernobyl ökade på min skräck för denna farliga skit som vi skapar.

Att syssla med nåt vettigare, hade enligt ditt sätt att se det (om jag tolkar dig rätt) varit att studera något så långt från kärnfysik som möjligt eftersom jag ju “visste” att det är farligt.
Därför är det säkert också obegripligt för dig att jag valde att studera kärnfysik för att lära mig mer om faran, och sätt att kontrollera den. När jag för första gången hörde talas om ADT (acceleratordriven transmutation där man i princip kan bränna gamla kärnvapen och får ut energi från dem) så kände jag att jag hamnat rätt. Av diverse skäl sysslar jag inte med ADT idag, men under resans gång har jag lärt mig alltmer om det jag en gång ansåg vara livsfarligt och fördömligt och ser mig nu som skeptisk kärnkraftentusiast.
Ord som innehåller “strålning” och “kärn” är nu något som jag ser intressant möjligheter i, men också risker. Kunskap är det enda sättet att kunna bedöma riskerna och kunna hantera dem på rätt sätt, och kunna avgöra om det är värt riskerna jämfört med andra alternativ. Om jag sedan väljer att arbeta på kärnkraftverk eller som kärnsäkerhetsinspektör, radiolog på ett sjukhus eller strålskyddsfysiker för NASA spelar ingen roll, det är samma fysikkunskap i botten.

Det går alltså att inse farorna och ändå syssla med kärnteknisk verksamhet, jag tror inte jag är ensam om den inställningen.
Jag betvivlar att SKI och IAEA består av en massa människor som okritiskt tycker att kärnkraft är det coolaste som finns.
Och om det är som du säger att det lätt blir en sekterism inom den här verksamheten, ska vi då skrota alla inspektionsorgan för att personalen redan är låsta för “fel” åsikt? Ska vi låta Greenpeace sköta granskningen istället?

Nej, varför det? Det hela är tvärenkelt. Koncepetet kallas “Livscykelanalys” (LCA) och kollar varje kraftkällas energiåtgång, utsläpp, restprodukter och annan miljöpåverkan, från planering till konstruktion till drift till nedmontering och i tillämpliga fall till permanent slutförvaring. Har du läst en LCA någon gång Håkan? Jag tvivlar på det för att annars skulle du näppeligen säga att det är “svårt” att belägga påståendet att kärnrkraften är en grön kraftkälla.

En LCA avslöjar också mycket intressant som förnybar energi, vilket bedrägligt nog kallas för “hållbar” per automatik, trots att det visar sig att i livsperspektivet så är saker som vindkraft och solkraft faktiskt *mindre* grönt än kärnkraft.

Säkerheten…. ja jag vet då inget som är satt under större lupp än säkerheten i kärnkraftverk. Det skulle möjligen vara läkemedel då. Att påstå att man inte har kunskap i vad som kan gå fel i ett kärnkraftverk är rent ut sagt löjeväckande och talar enbart om en total brist på insikt. Och att i det läget hävda att en människa med en sådan grav brist på kusnkap om området som debatteras skulle kunna uttala sig bättre om riskerna än de som jobbar med just dessa säkerhetsfrågor… jag är ledsen, det påståendet är enbart patetiskt.

“Ja men vi vet inte säkert…” är ett utslitet och helt felaktigt argument. Vi vet massor. Och kunskapen finns där för alla som vill intressera sig. Men det är klart… för de som har bestämt sig kan kunskap aldrig vara av intresse, för det enda kunskap kan göra för en i det läget är att bevisa att man har fel.

Men om det är en slutlig frågeställning jag verkligen hoppas du vill svara på så är det varför du accepterar riskerna med vattenkraft, fast inte riskerna med kärnkraft? Trots att vattenkraft skördat långt fler offer och dess säkerhet inte heller kan garanteras utan bara argumenteras för genom sannolikhetsargument?

När det gäller narkotika så har jag i grund och botten åsikten att alla har full rättighet att göra vad de vill med sin egen kropp utan att någon annan varken ska kunna förbjuda eller tvinga någon till annat. Om man är vuxen och myndig så ser jag inte varför någon annan ska kunna bestämma över ens kropp?

Det innebär givetvis också att jag inte tycker man kan förbjuda folk från att utsätta sig själv för risker oavsett om man tycker riskerna i frågan är korkade. Jag ser ingen som helst moralisk skillnad mellan att å ena sidan tex hoppa fallskärm eller klättra upp för mount everest utan syrgastub eller å andra sidan dricka alkohol eller röka hasch, i alla fallen tar man en risk med sin egen kropp och hälsa som många säkert tycker är obefogad eller idiotisk. Att tre av de sakerna råkar vara lagligt och det sistnämda inte finns det ingen solid logik bakom.

Fast jag förespråkar inte på något sätt att folk ska använda droger, det är upp till var och en. Men jag försvarar alltid människors frihet över sin kropp. Vuxna människor ska inte omyndigförklaras av staten, man ska få göra vad som helst så länge det inte skadar någon annan än sig själv!

Sen finns det ju förstås aspekten att sträng lagstiftning är kontraproduktiv och inte uppfyller sitt syfte, bruket av tyngre droger har tex sjunkit i Holland sen lättare droger blev tillåtet att säljas. USA har bland de hårdaste cannabislagarna och trots det brukar en större andel av amerikaner cannabis än motsvarande för Holland. Historisk har vi också bevis på det om man tänker på vilket spektakulärt misslyckande förbudstiden var. Alkoholförsäljning var då maffians största inkomstkälla och idag är drogförsäljning det som får organiserad brottslighet att gå runt.

Håkan
som måste konstatera att vi uppenbarligen har helt olika uppfattningar även när det gäller narkotikapolitiken. Av din blogg framgår att du hoppades att legaliseringsivrarna i Schweiz skulle vinna folkomröstningen härförleden. Som tur är var schweizarna klokare än så.

När det gäller miljöaspekter så finns det inga tvivel i den vetenskapliga litteraturenom att kärnkraftens livscykel har en väldigt liten miljöpåverkan. Jag mailar dig gärna diverse livcykelanalyser, analyser av ekologiska fotavtryck etc om du vill läsa mer. Slutsatsen av alla livscykelanalyser jag sett är att skillnaderna mellan miljöpåverkan från kärnkraft och miljöpåverkan från vind och vatten är i princip försumbara medans solkraft än så länge är lite sämre än de tre.

Uranbrytning må vara smutsigt men det uppvägs med råge av att det krävs ofantligt lite uran pga den spektakulära energidensiteten. Kopparbrytning till vindkraft kommer förmodligen ha större miljöpåverkan än uranbrytning till kärnkraft. Kg för kg är koppar mindre miljöförstörande att bryta, men det krävs ofantligt mycket mer koppar per kWh producerad el.

En mängd uran eller torium som volymmässigt motsvarar en sockerbit kan förse ett vanligt svenskt hem med all el det behöver i 100-200 år i gen-4 reaktorer, endast en sockerbit! Den mängden uran kan du gräva upp med spade i din egen trädgård om du gräver en grop 2*2*1 meter!

Ett ton uran rätt utnytjat motsvarar i energimängd miljoner ton med fossila bränslen eller biomassa, det producer därmed också bara en miljondel av den avfallsmängd som man får från biomassa och fossila bränslen. Det är därför det överhuvudtaget är möjligt att isolera kärnavfallet medans avfallet från fossila bränslen pumpas ut fritt i atmosfären och läggs på enorma högar och dödar upp till en miljon människor per år pga föroreningarna. Av alla industriella avfall så är kärnavfall speciellt, inte för att det är giftigast utan för att det produceras i så små volymer.

Jag hoppas du kan ta dig tid och läsa detta jag skrivit för att få perspektiv på hur enormt mycket energi det finns i små mängder uran.
http://gronarealisten.blogg.se/2008/august/vars-gar-gransen-for-energimassigtekonomiskt.html
Det är hela anledningen till att jag säger att kärnkraft har enorm potential, vi skulle kunna utvinna uran ur vanlig granit i miljontals år framåt utan att någonsin behöva oroa oss för att få slut på energi. Det är en lika outsinlig energikälla som vinden och solen.

När det gäller säkerhet. Det går inte jämföra tjernobyl med lättvattenreaktorer mer än man kan jämföra Hindenburg med en boeing 747, det är helt enkelt inte en relevant jämförelse. Tjernobyl säger ingenting om säkerheten i andra reaktortyper. De är lika skilda från tjernobyl som en ångmaskin är från en gasturbin. Jag har skrivit rätt ingående om vad som gick snett i Tjernobyl och varför det inte kan hända i andra reaktortyper http://gronarealisten.blogg.se/2008/april/minns-tjernobyl.html

TMI i Harrisburg var en lättvattenreaktor. Men vad som hände där var inte en katastrof, det var faktiskt en demonstration av att en härdsmälta inte på långa vägar är så farlig som många tror. Trots att härden smälte så skadades ingen, man hade kunnat ha picnic utanför reaktorbyggnaden när olyckan skedde utan att märka något eller utsättas för fara. TMI är i mina ögon en demonstration på att även när allt går maximalt snett i en lättvattenreaktor så uteblir konsekvenserna för allmänheten. TMI är på många sätt en worst case scenario för lättvattenreaktorer. Vi har alltså sett det värsta som rimligtvis kan hända och det var inget att vara rädd för. Dessutom är inte lättvattenreaktorer ens den säkraste reaktortypen. I tex pebble bed reaktorer så kan man inte ens få en härdsmälta eftersom bränslet är så värmetåligt att ingen olycka kan klara av att förstöra det.

Så jag ignorerar inte på något vis de olyckor som skett, men man måste se till hur de olyckorna är relevanta för diskussionen och vilka lärdomar man dragit från olyckorna och vilka andra reaktortyper som finns och vilka säkerhetsaspekter de har. Man la inte ner all vattenkraft efter att Banqiao vattendammsolyckan i kina dödade 200 000 människor och ödelade 6 miljoner byggnader, trots att den olyckan var storleksordningar värre än tjernobyl. Om historiska olyckor ska bestämma energikällors framtid, varför argumenterar ingen mot vattenkraft då vattenkraft svart på vitt dödat hundratals gånger fler människor än kärnkraft?

Jag är ledsen om du känner dig kränkt, Johan, över att jag tyckte att en del av dina inlägg framstår som väl trosvissa. Att hävda att kärnkraften skulle vara en “grön” energikälla som är helt säker är ju en synnerligen långtgående slutsats som svårligen kan beläggas. Du argumenterar som om Harrisburg, Tjerobyl och alla andra olyckor och incidenter vid olika kärnkraftverk aldrig skulle ha inträffat.

Men det är bra att debattens vågor rullar fram här på bloggen.

Håkan