Sorgligt
Som väntat godkände riksdagen sent i går kväll Lissabonfördraget med bred majoritet. Beslutet innebär dock inte att det är säkert att fördraget kommer att träda i kraft, eftersom Tjeckien och Irland inte har ratificerat. Men trycket ökar förstås nu ytterligare mot dessa båda länder att också säga ja.
Det svenska beslutet får naturligtvis applåder från Bryssel, medan ovationerna är lama från vanliga väljare i Sverige. De har inte tillfrågats om de anser att riksdagens ska överlämna ytterligare beslutsmakt till EU.
Vad som gör mig mest sorgsen är att många riksdagsledamöter pressades att rösta mot sin övertygelse. Partipiskan har vinit hårt i de flesta partigrupper. Bland centerledamöterna vet jag att tveksamheten har varit stor hos avsevärt fler än Sven Bergström (som röstade nej) och de två ledamöter som i den avgörande omröstningen lade ned sina röster. På samma sätt har det varit i den kristdemokratiska gruppen (där tre ledamöter lade ned sina röster).
Jag anser att man i en riksdagsgrupp naturligtvis bör sträva efter att finna gemensamma ståndpunkter, men när en ledamot känner att han eller hon inte kan rösta emot det egna samvetet eller uppdragsgivarnas uppfattning i en fråga måste detta respekteras. Det är ju faktiskt så att en riksdagsledamot i första hand är ansvarig inför de som valt honom eller henne.
Vi behöver en diskussion om hur den representativa demokratin egentligen bör fungera för att folkviljan verkligen ska få genomslag. Hanteringen av Lissabonfördraget är ytterligare ett bevis för att en sådan diskussion är viktig för demokratins skull. Annars är jag rädd att missnöjet kommer att ta sig uttryck i ökande stöd för Junilistan och Sverigedemokraterna.
Här kan du läsa den långa riksdagsdebatten om Lissabonfördraget. Och så här röstade ledamöterna.
November 29th, 2008 at 3:27 pm
Det behövs tre fjärdedelars majoritet när riksdagen beslutar att makt överförs från riksdagen till EU. Tre fjärdedelar av vad?
Tre fjärdedelar av 349 är 261. Det var inte tre fjärdedelar av riksdagen som sa ja, det var bara 243.
Borde inte det vara så att man borde kräva att 75% av riksdagsledamöterna säger ja för att ett förslag ska bli antaget i en sådan här fråga?
Om de som inte var närvarande och de som la ner sina röster hade sagt nej skulle det ha blivit nej.
Var det ovanligt många nedlagda röster och icke närvarande, eller brukar det vara så?
I en så här viktig fråga borde alla vara intresserad av att vara med.