Var är nyanserna?
Västvärlden fördömer nu Rysslands maktdemonstration i Kaukasus. Visst är det ryska agerandet värd hård kritik, men vad är egentligen att vänta sedan väst medverkat till att bryta loss Kosovo från Serbien. USA/EU och Ryssland är ungefär lika goda kålsupare när det gäller att demonstrera var man anser sig ha sina intressesfärer.
Utrikesminister Carl Bildt deltar nu i det allmänna fördömandet av Ryssland, men som så många andra verkar han ha glömt att det faktiskt var Georgiens övermodige president som beordrade ett militärt angrepp mot Sydossetien den 8 augusti. Ett alliansfritt land som Sverige borde fortfarande, även som EU-medlem, kunna ha en egen röst på den internationella arenan. I praktiken är vi dock idag bara en stämma i en Brysselstyrd EU-kör.
Utbrytarrepublikerna Abschasien och Sydossetien har erkänts av president Medvedev, uppbackad av den verklige ryske ledaren Putin, som självständiga stater. Det blir knappast så många fler erkännanden även om likheterna med Kosovo är uppenbara. Abschaser och osseter vill, lika lite som kosovoalbanerna av serberna, bli styrda av georgierna.
Konflikterna mellan folken bör självfallet lösas genom förhandlingar och diplomati, inte genom våld och maktdemonstrationer. Men detta bör gälla både i Kaukasus och på Balkan. Nog finns de nyanser i konflikten i Kaukasus likaväl som på Balkan. Konflikten står inte mellan onda och goda, det är mer komplicerat än så.