Världsungdomsfestival
Den 16:e Världsungdomsfestivalen har nyligen genomförts i Caracas, Venezuela. Om denna vet jag ingenting, men när jag råkade hamna på förre Ung Vänsterordföranden Ali Esbatis blogg fick jag klart för mig att det pågår en debatt om världsungdomsfestivalerna och dess historia. Ali var nämligen upprörd över ett inlägg av Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm i Svenska Dagbladet.
När jag läste Malms inlägg förstår jag att Esbati anklagar honom för historieförfalskning. Även om jag inte har mycket till övers för de åsikter Esbati vanligen framför på sin blogg så ligger det en del i hans kritik mot den unge folkpartisten. Malm försöker nämligen stämpla alla deltagare i alla världsungdomsfestivaler genom åren mer eller mindre som kommunistlakejer. Så är det dock inte. Jag vet, eftersom jag själv deltog i Världsungdomsfestivalerna i Berlin 1973 och Havanna 1978.
Redan vid Världsungdomsfestivalen i Prag 1947 deltog bland andra flera ungdomar från föregångaren till Centerpartiets Ungdomsförbund SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund). Under intryck av kalla kriget smalnade deltagandet politiskt därefter av och det svenska deltagandet inskränkte sig mest till yttersta vänsterkanten, främst kommunistpartiets SKP:s ungdomsförbund (senare VPK) och närstående organisationer.
Världsungdomsfestivalen 1973 innebar emellertid en breddning av det svenska deltagandet (liksom från många andra länder) och förutom från Kommunistisk ungdom fanns nu deltagare från exempelvis SSU och CUF, däribland jag. Det var en fantastisk upplevelse. Visst präglades det officiella programmet i hög grad av de östtyska värdarna, men informellt fördes många diskussioner ungdomar emellan, över alla gränser. Själv minns jag en ung tjej, klädd i östtyska ungdomsförbundet FDJ:s blåa skjorta, som räckte över en karta över DDR - och runt kartan hade hon ritat en hög mur med taggtråd på toppen. Det fick mig att förstå vad många östtyska ungdomar kände och upplevde, den officiella retoriken till trots.
Inför Världsungdomsfestivalen i Havanna 1978 beslutade Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL) att engagera sig. Det ledde till att vi från Sverige sände en stor och bred delegation till Cuba. Eftersom jag då var en av SUL:s generalsekreterare var jag med i organiserandet av delegationen. I den stora delegationen ingick en stor grupp CUF:are, bland annat flera av dagens ledande centerpartister. Från folkpartiets ungdomsförbund (FPU) deltog bland andra dåvarande ordföranden, senare folkpartiledaren Maria Leissner. Dagens ordförande för liberala ungdomsförbundet Fredrik Malm har med andra ord inte historien riktigt klart för sig.
I Havanna träffade vi ungdomar från världens alla hörn. Många diskussioner fördes och viktiga kontakter för framtiden knöts, inte minst med företrädare för länderna i tredje världen. Landsrådet var också engagerat och sände stora och breda svenska delegationer till såväl festivalerna i Moskva 1985 som till Pyongyang i Nordkorea 1989. Därefter verkar det svenska deltagandet i festivalerna emellertid åter ha smaltat av och mest kommit att bestå av företrädare för olika vänstergrupperingar.
Jag ångrar inte deltagandet i världsungdomsfestivalerna, eftersom jag vet att de ledde till många möten ungdomar emellan, till att åsikter och impulser spreds. Överhuvudtaget innebar det omfattande internationella ungdomsutbytet under 1970- och 80-talen till öppningar i den järnridå som på den tiden ännu delade Europa. Det all-europeiska ungdomssamarbetet, där företrädare för ungdomsorganisationer från alla ideologiska läger möttes, ofta vid Balatonsjön i Ungern, betydde säkerligen en hel del för vad som hände 1989. I mindre skala betydde också det samarbete mellan CUF och det polska landsbygdsungdomsförbundet ZMW, som jag var med om att ta initiativet till, också en hel del. Genom detta samarbete kunde många ungdomar från ZMW komma till Sverige och utbyta erfarenheter med CUF:are även under det så kallade krigstillståndet under första halvan av 1980-talet. Många av dessa ungdomar blev under 90-talet och framåt ledande företrädare för centerpartiet PSL.
Jag minns att vi i CUF fick kritik från folk på högerkanten för att vi samarbetade med “kommunister”, efterom ZMW var en officiellt tillåten organisation. Men vi visste att inom denna organisation var de gröna, demokratiska centeridéerna levande och att samarbetet i praktiken därför medverkade till vad som komma skulle, kommunismens fall. Vi trodde förstås att det skulle dröja längre än vad det faktiskt gjorde.
Att detta var riktigt bekräftades när jag i början av 1990-talet tilldelades en orden av ingen mindre än Polens dåvarande president, den tidigare Solidaritetsledaren, Lech Walesa med motivieringen att jag hade medverkat till att bygga upp kontakter mellan svenska och polska landsbygdsorganisationer. Världen är inte så svart-vit som Fredrik Malm och andra uppenbarligen anser.